Idag har Erika varit hemma hos mig! Jag gjorde en chokladtårta, för det är inte varje dag man får så fint besök.
Såklart kommenterade hon min stora säng. Det fick mig att tänka efter. Varför köpte jag en så stor säng? Jag menar, en 120-säng räcker mer än väl. Var jag så optimistisk när jag köpte sängen att jag trodde att jag skulle få dela säng med någon, om man bortser från helger, så är det bara jag som sover i min säng.

Anyways, vidare till något annat...
Tammi skrev ett inlägg tidigare idag angående folk som stavar fel i sina bloggar. Jag håller med till fullo. Visst kan jag förstå att folk som har dyslexi har problem med stavning, men oftast är det de som skriver felfritt. Eftersom de är medvetna om att de har problem så dubbelkollar de (oftast) att det är rättstavat.
Sen, när det kommer till folk som inte har problem, men ändå stavar fel, då blir jag så otroligt frustrerad. Vill bara skrika; lär dig stava, lär dig skillnaden mellan en och än, värkar och verkar, enda och ända.

Som barn till två invandrare, så känns det nästan som att jag har lite större press på mig att stava bra. Det känns som att folk tänker att; det är bara för att hon inte kan så bra svenska, som hon stavar fel. Det kanske inte är så, men det är bara något jag har fått för mig. Därför har jag alltid gjort mitt bästa för att det ska bli rätt.
Det kunde ta mig 10 minuter att skriva ett sms eller inlägg förut, var tvungen att dubbelkolla att allt var rättstavat,att komma, punkt och utropstecken var på rätt plats. Nu är jag lite mer avslappnad när det gäller just det.
Om alla bara kunde ta sin tid att dubbelkolla stavningen på det de skriver, så skulle vi leva i en så mycket bättre värld.
Make a little space (eller komma,punkt, frågetecken)
To make a better place