När jag trodde att det inte kunde bli värre.

Kände att förkylningen var på väg att gå över igår, hade lite ont i halsen bara, tänkte att jag skulle vila halsen lite och inte prata mer än nödvändigt. Hamnade bredvid Tammi på sorteringen och alla tankar på att ta hand om halsen och inte prata så mycket, var som bortblåsta. Vid 2-tiden fick jag knappt fram ett ord. Det stoppade mig inte, jag ansträngde mig till det yttersta för att delta i alla konversationer.
När jag cyklade hem så var det regn och motvind, fick lite ont i bröstet, men tänkte inte så mycket på det.
Somnade praktiskt taget så fort jag kom hem. Vaknade av världens astmaanfall, något som jag inte haft sen mellanstadiet.
Nu ligger jag här, okapabel till att prata, med ett bröst som kommer att sprängas och med en hosta som kan driva vem som helst till vansinne.
Jag tror att jag måste börja ta hand om mig lite bättre.